Den 9 augusti 2020 gick det belarusiska folket till valurnorna. De röstade för förändring. De röstade bort diktaturen. De röstade på Sviatlana Tsikhanouskaya. Men Alexander Lukashenko vägrade släppa taget om makten – och svarade med valfusk, våld och terror.
Idag har det gått fem år sedan det belarusiska folket berövades sin framtid. Fem år av brutal diktatur, förföljelser och nedtystad opposition. Samtidigt sitter den verkliga valvinnaren i exil. Det är ett svek mot det belarusiska folkets vilja – och ett test på hur långt Europas demokratiska samvete sträcker sig.
Tsikhanouskaya vann – och regimen visste det
Alla oberoende analyser, läckta rösträkningar, vittnesmål från vallokalsarbetare och interna dokument pekar på samma sak: Sviatlana Tsikhanouskaya vann presidentvalet 2020. I många vallokaler fick hon över 60–70 % av rösterna, ibland över 80 %. Lukashenko fick ofta bara en handfull röster.
Men istället för att erkänna nederlaget svarade regimen med att stänga ner internet, misshandla valobservatörer och tvinga Tsikhanouskaya att lämna landet under dödshot. Diktaturen valde att klamra sig fast vid makten till priset av sitt eget folks frihet.
Fem år av repression
Sedan valet 2020 har fler än 65 000 personer gripits för att ha deltagit i protester, uttryckt sig kritiskt eller bara visat solidaritet. Idag sitter mellan 1 200 och 1 400 politiska fångar i belarusiska fängelser – bland dem aktivister, studenter, journalister, konstnärer och fackliga företrädare.
Oberoende medier har stängts ner. Minst 40 journalister är fängslade, och över 600 har tvingats fly landet. Enbart att följa vissa nyhetskanaler på Telegram kan leda till åtal för ”extremism”.
Civilsamhället har raderats. Sedan 2021 har över 965 ideella organisationer förbjudits. Universitet har rensats på ”illojala” akademiker, och vanliga medborgare lever i ständig rädsla för angiveri och repression.
Regimen klamrar sig fast – med Kremls hjälp
Efter att ha förlorat all folklig legitimitet har Lukashenkos överlevnad blivit helt beroende av Vladimir Putin. Belarus används som logistisk bas för Rysslands krig mot Ukraina. Regimen i Minsk har överlåtit både militär kontroll, informationspolitik och ekonomiska flöden till Moskva.
Samtidigt fortsätter den att spela ett dubbelt spel utåt – med skenval, falska dialoger och ”försoningsåtgärder” som bara döljer den fortsatta brutaliteten.
Omvärlden måste erkänna sanningen
Det internationella samfundet måste nu – fem år senare – tydligt slå fast:
• Sviatlana Tsikhanouskaya vann valet 2020.
• Alexander Lukashenko är en illegitim ledare och diktator.
• Regimens övergrepp måste leda till ökad isolering, sanktioner och stöd till oppositionen.
Vi får aldrig tillåta att ännu ett valstöldsår går obemärkt förbi. Vi får aldrig vänja oss vid att ett europeiskt land styrs av rädsla och förtryck.
Vårt ansvar 2025
Det räcker inte med fördömanden. Det krävs handling:
1. Upptrappa sanktioner mot de ansvariga i regimens säkerhetsapparat, rättsväsende och propagandaorgan.
2. Stärk stödet till exilregeringen och det belarusiska civilsamhället.
3. Kräv internationella utredningar av tortyr, försvinnanden och valfusk.
4. Ge aktivt skydd och visumstöd till oppositionella i exil.
5. Behandla Belarus som en ockuperad stat, inte som en legitim partner.
Fem år är tillräckligt
Ingen diktatur är evig. Men den faller inte av sig själv. Den faller när världen står upp för dem som inte längre kan göra det.
Det belarusiska folket röstade för frihet. Det är vår plikt att inte glömma det – och att visa att demokratins löften fortfarande gäller.
BJÖRN SÖDER (SD)
