Igår meddelade man att Sveriges regering, Regeringskansliet och utrikesförvaltningen övergår till att i stället för Kiev, som kopplas till rysk stavning, använda namnformen Kyjiv, som motsvarar den ukrainska namnformen, för den ukrainska huvudstaden.
Det är ett mycket välkommet besked och något jag drivit på sedan i mars 2022 (Skriftlig fråga 2021/22:1188).
Ukrainas regering har länge eftersträvat att få omvärlden att använda ukrainsk stavning på sin huvudstad. Ukrainas utrikesdepartement har engagerat sig i kampen för att få omvärlden att sluta använda den ryska stavningen Kiev på den ukrainska huvudstaden Kyjiv (engelska Kyiv).
Sedan Putins invasion av Ukraina, som syftar till att russifiera landet, är det extra viktigt att visa stöd för Ukraina och den ukrainska identiteten. Symbolfrågor är viktiga.
Mediespråksgruppen (ett nätverk med public service, TT, de stora tidningarna, Språkrådet och den finlandssvenska språkvården) har tidigare beslutat att inte göra någon ändring, mitt i den pågående konflikten, eftersom det skulle kunna bli förvirrande för läsarna och möjligtvis ses som ett politiskt ställningstagande.
Men jag ansåg att ett politiskt ställningstagande av den svenska staten ändå måste anses vara viktigt.
På min fråga till dåvarande utrikesminister Ann Linde (S) om huruvida hon avsåg att inom regeringen och utrikesförvaltningen agera för att staten skulle börja använda den ukrainska stavningen, Kyjiv (engelska Kyiv), på Ukrainas huvudstad, svarade hon att ”Regeringskansliet, liksom andra myndigheter, följer Myndigheternas skrivregler” och att ”i det svenska språket är Kiev det svenska namnet på huvudstaden i Ukraina. Namnet är hävdvunnet och vedertaget”.
Efter regeringsskiftet 2022 hade jag ändå förhoppning om att nuvarande utrikesministern Maria Malmer Stenergard (M) skulle ha både förståelse för signalvärde och ett starkt engagemang för Ukrainas sak och vilja.
Jag frågade därför henne (Skriftlig fråga 2024/25:59) om hon avsåg att inom regeringen och utrikesförvaltningen agera för att staten skulle börja använda den ukrainska stavningen, Kyjiv. Hon svarade dessvärre då avvaktande att ”när det gäller hur främmande ortnamn, som Ukrainas huvudstad, skrivs på svenska följer Regeringskansliet Myndigheternas skrivregler. Huvudprincipen är att etablerade svenska namn bör användas där det finns ett sådant, och att ortnamn i övrigt skrivs som på ortens språk. Kiev är just ett sådant vedertaget svenskt namn, och därför är det namnet det som används på den ukrainska huvudstaden på svenska inom utrikesförvaltningen och på övriga myndigheter” och att ”regeringen följer dock fortsatt utvecklingen av det allmänna språkbruket och utesluter inte en förändring på sikt som återspeglas av detta.”
Det är givetvis glädjande att utrikesministern, efter att regeringen sent omsider fattat beslut, säger att ”namn är inte bara ord. De bär historia, identitet och självbestämmande. Ryssland försöker utplåna Ukrainas identitet och kultur. Vi har därför beslutat att Regeringskansliet från och med nu ska använda de ukrainska namnformerna. En liten språklig förändring – men en markering om att Sverige står på Ukrainas sida. Och ett tydligt avståndstagande från det ryska koloniala arvet”.
Detta är mycket bra. Frågan är bara varför det tog så lång tid med att komma till denna insikt?
BJÖRN SÖDER (SD)
