Avvisa Turkiets hänsynslösa gränsdragning i Medelhavet

DEBATT Turkiet utför på president Erdogans initiativ avancerade provborrningar efter gas, olja och ädelmetaller i havet strax söder om den grekiska ön Kreta, i vatten som enligt den internationella havsrätten tillskrivs Grekland.

Förevändningen för Ankaras handlande är ett samarbetsavtal som Turkiet nyligen slutit med en av parterna i Libyens pågående inbördeskrig – nämligen den av FN med nöd och näppe erkända regeringen Fayez al-Sarraj. Avtalet omfattar turkisk hjälp i Fayez al-Sarrajs åtminstone för tillfället framgångsrika kamp mot rivalen Kalifa Haftar.

Som gentjänst har Erdoğan fått en ny Medelhavskarta uppdragen för sig vad gäller ländernas sjögränser till varandra. Här har Libyens diton mot Grekland förflyttat sig så långt norrut att Libyen och Turkiet i princip delar upp en stor del av östra Medelhavet mellan sig, varvid föga återstår av Greklands och Cyperns hitintills internationellt erkända vatten.

Grekland har protesterat och hotar med militära åtgärder. En ytterligare komplikation är att Israel nyligen har slutit avtal med Cypern och Grekland om läggandet av en naturgasledning från Israel till Kontinentaleuropa, delvis genom de av Turkiet nu krävda farvattnen.

I början av juni kom det nära nog till en kollision mellan turkiska och franska flottfartyg, när den franska fregatten Courbet hindrades i sina försök att inom ramen för en NATO-insats inspektera ett fraktfartyg intill libyska kusten som misstänktes för vapenleverans. Ytterst nära en militär konflikt alltså, detta mellan två NATO-länder.

Spänningarna mellan Aten och Ankara i Medelhavet är allvarliga såtillvida att de lätt kan eskalera till hela regionen.I synnerhet eftersom de måste ses i samband med de gränskonflikter som råder i den grekiska övärlden i Egeiska havet invid turkiska fastlandet, samt vid Greklands norra landgräns till Turkiet intill Bosporus.

Att bägge länderna tillhör europeiska institutioner som NATO, OSSE och Europarådet gör situationen än mer laddad.

Vidare har Turkiets militära intränganden i norra Syrien och Irak mot framförallt kurder skapat spänningar inte bara gentemot de berörda länderna, utan stundvis också gentemot regionens ’skyddsmakter’ USA och Ryssland.

Inrikespolitiskt har massarresteringarna och de långa fängelsedomarna efter den misslyckade statskuppen i juli 2016 följts av nya fällande domar, nu senast mot fyra MR-aktivister som på tvivelaktiga grunder påstods stödja en terrororganisation. Rättsapparatens oberoende gentemot den politiska makten är numera ställt i starkt tvivel.

Allt detta är speciellt svårförklarligt när Turkiet nu genomgår både en förödande coronaepidemi och en allvarlig ekonomisk kris, den senare till stor del förorsakad av Erdogans äventyrliga ränte- och utgiftspolitik. Utländska turister och investeringar lyser med sin frånvaro.

Det kan inte uteslutas att Erdogan agerar i drömmar om ett slags nyuppståndet Osmanskt rike under turkisk maritim dominans i Medelhavet, inte minst eftersom han ofta talar om Turkiet som ”Det blå fosterlandet”.

En turkisk strävan till forna dagar skulle också kunna ha en religiös/ideologisk komponent, såtillvida att Turkiet och Istanbul kanske skulle kunna återvinna sin forna osmanska roll som kalifat för den sunnimuslimska världen på bekostnad av, som nu, Saudiarabien och Mecka/Medina.

Istanbuls bysantinska basilika Hagia Sophias omvandling för några veckor sedan från sekulärt minnesmärke till muslimsk böneplats kan vara uttryck för en sådan strävan.

Till detta kommer att Erdogans övriga utrikespolitik också den präglas av ständiga komplikationer som han i huvudsak själv har åsamkat, i bjärt kontrast till den “zero-problem foreign policy” som landet med framgång stoltserade med bara för något årtionde sedan.

NATO – med såväl Turkiet som Grekland som medlemmar – står i stort sett maktlöst i tvisten mellan dem. EU för sin del har nyligen gått med på att förse Turkiet med ytterligare en halv miljard euro i nya medel för att täcka landets kostnader det närmaste året i samband med asylströmmen från Syrien.

Vad vi beklagar är den maktlöshet som såväl internationella institutioner som individuella länder sedan någon tid ådagalägger i sitt bemötande av Erdogan och hans alltmer äventyrliga och hänsynslösa utrikespolitiska manövrar. EU gör rätt i att nu i praktiken stänga dörren för ett turkiskt EU-medlemskap.

Sverige måste nu inom FN och Havsrättskonventionens ram verka för att man på det skarpaste avvisar Turkiets och Libyens rättsstridiga nya gränsdragning i östra Medelhavet. Maritima skärmytslingar har en speciell benägenhet att växa utom kontroll. Själva avser vi att energiskt driva frågan i Europarådets respektive OSSE:s Parlamentariska Församlingar som vi tillhör.

MARKUS WIECHEL (SD)
Utrikespolitisk talesperson och medlem av Europarådsdelegationen

BJÖRN SÖDER (SD)
Säkerhetspolitisk talesperson och medlem av OSSE-delegationen

ALEXANDER CHRISTIANSSON  (SD)
Riksdagsledamot och suppleant i Europarådsdelegationen

(Artikeln är publicerad i Samtiden den 22 augusti 2020)

Permalänk till denna artikel: http://www.bjornsoder.net/avvisa-turkiets-hansynslosa-gransdragning-i-medelhavet/