RIKSDAGEN Idag mottog jag Libanons utrikesminister, Gebran Bassil, i riksdagen för ett kortare möte. Samtalet kom att kretsa kring situationen i Libanon, EU och Sverige med anledning av flyktingkrisen och krigets Syrien.
Libanon har tagit ett väldigt stort ansvar för att ta emot flyktingar från Syrien. Uppemot 1,5 miljoner syrier uppskattas finnas i Libanon. Detta har givetvis påverkat det libanesiska samhället och de drygt 4 miljoner libaneserna. Libanon är ett skört land där man försökt skapa en balans mellan de olika folkgrupperna och religionerna. Enligt konstitutionen skall t ex alla folkgrupper garanteras plats i statsstyrelsen. Man är nu rädd för att den enorma flyktinginvandring som sker skall rubba balansen. Framförallt kristna grupper ser den stora muslimska flyktinginvandringen som ett existentiellt hot mot de kristna i Libanon, ett land som en gång skapades för att tillgodose de kristnas plats i Mellanöstern. Men oron delas också av andra grupper. Därför har man sedan mer än ett år tillbaka beslutat att syriska flyktingar inte längre kan söka tillflykt i Libanon.
Libanons utrikesminister, Gebran Bassil, hälsas välkommen till riksdagen.
Foto: Riksdagsförvaltningen.
Foto: Riksdagsförvaltningen.
Från utrikesministerns sida har man vid tidigare krismöten signalerat att man istället vill försöka upprätta säkra zoner i Syrien för att förmå flyktingarna att flytta tillbaka. Man är därför besvikna på att FN och FN-organ arbetar i linje med att, som man säger, skapa permanenta platser för flyktingarna i Libanon istället för att de så småningom skall återvända hem. Det handlar, enligt utrikesministern, inte om att tvinga utan att underlätta återvandring.
Utrikesministern efterfrågade också att finansiellt stöd i högre grad borde gå till libanesiska civilorganisationer och till den libanesiska staten för att kunna hantera krisen, snarare än till FN-organ just med tanke på de olika uppfattningarna som råder om flyktingarnas framtid i Libanon.
Riksdagens kammare visas för utrikesministern. Foto: Riksdagsförvaltningen.
Det var ett givande samtal som avslutades med en inbjudan om att komma till Libanon för att studera situationen med egna ögon. Med tanke på att jag besökte Jordanien för två år sedan vore det mycket intressant att även besöka Libanon och se vilka utmaningar de står inför och hur de hanterar situationen med flyktingkrisen.
BJÖRN SÖDER