DEBATT Björn Söders anförande i riksdagens utrikespolitiska debatt den 16 februari 2022. Det talade ordet gäller.
Herr talman,
Det börjar nu, efter snart åtta år av socialdemokratisk utrikespolitik, bli dags att göra bokslut på det utrikespolitiska området. Och det är ju inte precis ett resultat som regeringen borde vara stolt över – tvärtom. De senaste två mandatperioderna av socialdemokratisk utrikespolitik har istället präglats av ängslan, tafatthet och ett ständigt hukande bakom EU. Till den grad att man kan med fog kan ifrågasätta om vi överhuvudtaget behöver ha en utrikesminister med eget departement när allt ändå tycks överlåtas till Bryssel.
Inte ens när mänskliga rättigheter, som regeringen annars säger sig värna och prioritera, kränks vågar man ta till några högre toner.
Vi ser hur kristna idag är världens mest utsatta grupp. Men regeringen gör knappast några större markeringar mot detta.
Vi ser hur det auktoritära och kommunistiska Kina utsätter bland annat den muslimska gruppen uigurer för övergrepp. Men istället för att kraftfullt protestera gömmer sig regeringen bakom EU.
Inte heller hur Kina agerar i Hongkong eller mot Taiwan föranleder några starkare protester från utrikesministern eller särskilt agerande från regeringen. Detta kan jämföras med hur t ex Litauen agerat föredömligt i många utrikespolitiska sammanhang och hur man stått upp för t ex Taiwan.
”Bakgrunden är att vi bestämde oss när regeringen tillträdde att vår utrikespolitik skulle vara värdebaserad”, sade Litauens vice utrikesminister.
Det finns uppenbarligen litauiska värden. Och så finns den svenska regeringens värden.
För en regering som kallar sig världen första feministiska regering är det kanske direkt pinsamt hur man förhållit sig till ett land som Iran. När utrikesministern, då som handelsminister, besökte Iran 2017 kunde vi se de kvinnliga regeringsföreträdarna stå på rad iklädda slöjor samtidigt som iranska kvinnor dödas i kampen om att slippa dessa plagg för att behaga männen. Man ville ta seden dit man kom hette det, men när Irans utrikesminister besökte Sverige tillät man honom att ta sin sed hit genom att inte ta kvinnor i hand. Sveriges dåvarande utrikesministern protesterade inte heller mot detta kvinnofientliga sätt. Så mycket för att vara en feministisk regering och stå upp för sina värderingar. Inte ens när det gäller symbolfrågor – om än viktiga – vågar man stå upp för sin så kallade feministiska politik.
”En feministisk utrikespolitik behövs mer än någonsin”, hävdar utrikesministern i sin deklaration. Utrikesministern själv använde tidigare idag ordet ”hyckleri” i ett annat sammanhang. Men vad är detta om inte just hyckleri?
Herr talman,
Det säkerhetspolitiska läget i vår omedelbara närhet är mycket allvarligt. Utvecklingen som vi sett de senaste åren var något vi sverigedemokrater varnade för redan när vi första gången för 12 år sedan steg in i den här kammaren. Då möttes vi av övriga partiers bristande förmåga till insikt.
Trots att Försvarsberedningen redan 2007 i sin rapport skrev att ”i utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer”, reagerade man inte när Ryssland angrep och ockuperade Georgien 2008. Redan här borde man ha vaknat. Men man verkade ha glömt vad man själva ett år tidigare just skrev i rapporten. Först efter den ryska annekteringen av Krim 2014 vaknade man upp.
För nuvarande regering tycks dock situationen i Georgien vara något bortglömd. Endast tre gånger under dessa åtta år har man i sina utrikespolitiska deklarationer nämnt Georgien – och då bara i förbifarten. Detta trots att Rysslands aggression mot Georgien var det som var startskottet för angreppen mot den europeiska säkerhetsordningen och i linje med det kaukasiska lackmustestet. Det är också i enlighet med detta Ryssland nu agerar med kraft, vilket givetvis ska fördömas å det skarpaste av hela världen.
Herr talman,
En annan konflikt som är värd att lyfta i sammanhanget och där regeringens agerande lämnar mycket övrigt att önska är konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan. När Azerbajdzjan, uppbackade av Turkiet, gick till våldsamt anfall mot Armenien hösten 2020 var det förvånansvärt tyst från utrikesministern. Till en början hade jag viss förståelse för denna tystnad eftersom det svenska ordförandeskapet i OSSE stod för dörren och att man kanske inte ville bränna några diplomatiska broar som kommande OSSE-ordförande. Men det borde givetvis finnas en gräns för när man inte längre kan ducka och vara tyst. När Azerbajdzjan halshögg tillfångatagna armeniska soldater, rev tusenåriga kyrkor och förstörde kristna kulturskatter fortsatte dock utrikesministern vara tyst.
Och efter ett år som ordförande i OSSE kan man fråga vad man egentligen åstadkom? Om ens något var det inget av större betydelse som jag noterade. Utrikesministern hävdar i sin deklaration att ”Sverige satt avtryck som kommer att bestå”. Vilka avtryck det är ställer jag mig frågande till.
Det jag däremot noterade var den irritation som ett 15-tal ambassadörer vittnade om efter utrikesministermötet i Stockholm i början av december som markerade kulmen på OSSE-ordförandeskapet. Det var inte ett gott betyg och när jag tagit upp detta med utrikesministern tidigare så har hon bara likt ett barn hållit för sina öron och skrikit om hur fel jag har. Men det är ju faktiskt inte jag som hittat på hur illa det var. Och en sådan bristande förmåga som finns vid UD att organisera stora möten bådar ju inte gått inför Sveriges ordförandeskap i EU våren 2023. Nu kommer det ju tack och lov ett val innan dess så att detta kan åtgärdas.
Herr talman,
Det enda jag kan se som man har åstadkommit i någon form av positiv riktning är relationen med Israel som tycks ha förbättrats något efter att den tidigare socialdemokratiska utrikesministern var förklarad persona non grata. Att relationen nu tycks ha förbättrats något kan ju en förklaring i att Israel för tillfället har en brokig regeringskoalition med bland annat islamister och sådana tycks ju det svenska socialdemokratiska partiet ha en särskild fallenhet för.
Herr talman,
Det är symptomatiskt för den här regeringen, och för Socialdemokraterna – och inte bara inom utrikespolitiken – att vända varenda fadäs och misslyckande till att vara en framgångssaga. Vi hörde det här tidigare idag från utrikesministern, inte minst när det gällde evakueringsdebaclet i Afghanistan. Istället för att ha en gnutta självinsikt och ödmjukhet inför sina egna misslyckanden ligger det uppenbart numera i Socialdemokraternas DNA att hela tiden ha ursäkter, skylla på andra, stoppa huvudet i sanden och hitta på nya narrativ om sin egen förträfflighet.
Men det är allt färre de numera lurar och allt fler som genomskådar dem.
Nu går vi snart mot nytt val i Sverige och jag hoppas att det kommer innebära regeringsskifte där den socialdemokratiska eran slutgiltigt får slut och en utrikespolitik som är både verklighetsförankrad och är tydlig i sina värderingar kan ta vid.
Tack!
