Utrikesdepartementet har gett mellan 6 och 10 miljoner kronor i bidrag till forskningsinstitutet ISDP under 15 år, trots kännedom om kopplingarna mellan institutets rektor Svante Cornell och diktaturen Azerbajdzjan. Det avslöjade nyligen Blankspot, som kunde referera till olika relationer mellan myndigheten och diktaturen. Kopplingarna har också tidigare avslöjats av både Aftonbladet (”UD-institut hjälpte Telia Sonera med affärer i diktaturer”, 2012) och Dagens Nyheter (”Chef för UD-finansierat institut kritiseras för nära kopplingar till diktatur”, 2017).

Svante Cornell är nu som 2017 rektor för forskningsinstitutet, och Anna Wieslander som i dag är ordförande för ISDP var då vice ordförande. Med andra ord är ledningen ungefär densamma, rapporterar Blankspot.

I Blankspots första granskning av ISDP framgår det att forskningsinstitutet under lång tid haft kontakter med den azerbajdzjanska regimen, och likaså att ISDP tagit emot pengar från den. Inte minst under 2021 då forskningsinstitutet tog emot donationer från ett azerbajdzjanskt byggbolag kopplat till Alijevfamiljens (presidentfamiljens) egna affärer.

I den fortsatta granskningen tar man upp att mellan 2015 och 2018 mottog ISDP, enligt sina egna årsrapporter, pengar från organisationen The European Azerbaijan Society (TEAS). TEAS finansierades av den azerbajdzjanska regimen och hade som mål att bygga ett nätverk av lojalister inom den europeiska politiken. Initialt visade påverkansstrategin resultat, men efter att dess korrupta metoder avslöjades lades organisationen ned 2018, då också finansieringen till ISDP upphörde.

I Blankspots fortsatta fördjupade granskning framgår det att ISDP bidragit med expertis under utrikesminister Ann Lindes ordförandeskap i OSSE – samtidigt som fredsförhandlingarna mellan Azerbajdzjan och Armenien skulle starta under organisationens ledning.

I regeringens beslutsunderlag om att betala ut pengar till ISDP för 2021 framgår det att UD anser att ISDP spelar en viktig position för året där deras roll under OSSE-ordförandeskapet betonas: ”ISDP:s detaljerade och uppdaterade kunskap i geografiska kontexter i kombination med nyckelaktörer i berörda kontexter, är en värdefull informationskälla för departementet, inte minst under Sveriges ordförandeskap i OSSE 2021, där ISDP bidrar med analys och rekommendationer.”.

När Blankspot vänder sig till UD för att få svar på frågorna svarar UD endast kort de tar del av ISDP:s rapporter, men att samverkan under ordförandeskapet i OSSE har varit begränsad.

Det återspeglas dock inte i det som UD skriver i sitt eget beslutsunderlag, där man i stället framhåller ISDP som en värdefull informationskälla som bidrar med analys och rekommendationer.

Av denna anledning har jag frågat utrikesminister Ann Linde om hon inte anser att ISDP:s kopplingar till diktaturen Azerbajdzjan är problematiska, och om hon kommer att vidta några särskilda åtgärder med anledning av avslöjandet.

BJÖRN SÖDER

Tidningen Ledarsidorna skriver den 19 maj om hur partipolitiserat UD har blivit under socialdemokratiska regeringar. I stället för att tillsätta tjänster utifrån kompetens har partiboken varit avgörande.

I ett exempel, om tillsättningen av chefsposten för den politiska avdelningen i Moskva, berättas om hur chefen rekryterats ”enbart på partipolitiska meriter till UD av den tidigare utrikesministern Margot Wallström och trots egna försäkringar och skattningar om sina egenförvärvade kunskaper i ryska, som han ska tala i hemmet trots att inga andra i hushållet talar ryska, baserar sina veckorapporter i huvudsak på Bloomberg News och den engelspråkiga kanalen Russia Today”.

Ledarsidorna skriver vidare att man ”har tagit del av flertalet veckorapporter som ställts till såväl Ann Linde personligen som till statsrådsberedningen där samtliga meningar är fullt googlingsbara efter översättning till denna typ av engelspråkiga källor”. Tidningen hävdar att den tillsatte chefen ”kunde runda samtliga andra sökanden till tjänsten i Moskva där hans placering till slut beslutades av den nuvarande utrikesministern Ann Linde”. Tidningen menar vidare: “Efter att Ledarsidorna presenterat de övriga sökandens meritförteckningar, där en är obehindrad i ryska samt har 18 års erfarenhet av öststatspolitik, för en arbeträttsjurist kan det inte uteslutas att UD i tillsättningen brutit mot samtliga arbeträttslagar samt även UD:s interna regelverk för tjänstetillsättning.”

Ledarsidorna tar upp ett aktuellt exempel på hur denna partiboksrekrytering har fått konsekvenser: ”I den kris som uppstått med det ryska anfallskriget mot Ukraina har effekterna av mer än 20 års rekryteringspolitik till UD blivit uppenbar vilket är en avsevärt svårare kris att lösa. Denna har djupa rötter och orsakssamband. Krisen initierades med det underlag som låg till grund för statsminister Magdalena Anderssons pressträff tillsammans med Finlands statsminister Sanna Marin tidigt under våren. Andersson menade då inför ett nordiskt pressuppbåd att ’om Sverige skulle välja att skicka en Natoansökan i detta läge skulle det ytterligare destabilisera läget’. I bild ses Marin stelna till vid orden och Marin fattade sedan beslutet att gå vidare på egen hand. Att Finland inte kunde riskera sin egen säkerhet på grundval av den apologetiska hållning som Sverige intog. Underlaget som Andersson gjorde sitt uttalande på kom från Utrikesdepartementet och ytterst baserat på vad chefen för den politiska avdelningen vid den svenska beskickningen i Moskva snappat upp.”

Vidare berättar tidningen om flera andra som rekryterats till opolitiska tjänster direkt från det socialdemokratiska partiet eller Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Vid ett av tillfällena i Socialdemokraternas utnämningspolitik ska det ha gått så långt att Hans Dahlgren, dåvarande statssekreterare i statsrådsberedningen och nuvarande statsråd, stoppade befordran med argumentet att man hade gått för långt. Det handlade då om att den tidigare chefen för FN-enheten, som vägrade lämna ut handlingarna och den rapport som upprättades efter Sveriges ansökan till FN:s säkerhetsråd till riksdagens utrikesutskott, var påtänkt som utrikesråd, som är den högsta opolitiska tjänsten under den politiska ledningen.

I dag innehar, enligt Ledarsidorna, en grupp partilojala opolitiska tjänstemän som går under namnet Dirty Dozen på åsiktsmeriter i praktiken alla chefstjänster såsom utrikesråd, personalchef, rättschef samt huvuddelen av posterna som enhetschefer.

Av denna anledning har jag ställt följande fråga till utrikesminister Ann Linde:

Hur ser rekryteringsprocessen egentligen ut vid Utrikesdepartementet, och kommer ministern att vidta några åtgärder med anledning av avslöjandet?

BJÖRN SÖDER