På onsdagskvällen gick flera maskerade personer till attack mot ett politiskt möte i Gubbängen i Stockholm, där Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle hålla ett möte tillsammans med den vänsterextrema stiftelsen Expo. En av mötesdeltagarna, som ska ha misshandlats lätt, är en av grundarna i Sverige av den vänsterextrema vålds- och terrorrörelsen Antifascistisk Aktion (AFA). Personerna som gick till attack beskrivs av mötesdeltagarna som nazister. Inga personer har gripits, och polisen vill inte säga något om vilka de tror låg bakom attacken.
Det är givetvis avskyvärt att möten inte kan hållas utan att de attackeras, oavsett vilka som arrangerar möten. I vårt land råder yttrandefrihet och mötesfrihet och det ska gälla alla även om man inte delar det som sägs. Att fysiskt ge sig på eller på annat sätt störa möten är helt oacceptabelt och förtjänar starka fördömanden. Därför är det bra att samhället reagerar genom att politiker höjer sina röster och ledarskribenter starkt fördömer det inträffade i sina tidningar.
Men så har det inte alltid varit tidigare. Vi sverigedemokrater har under årtionden råkat ut för just det som nu inträffade. Våra möten har störts och våra företrädare har misshandlats. Då fanns inga partiledare i riksdagen som tog till brösttoner och medierna fördömde sällan. När nu vänsterledaren Nooshi Dadgostar på torsdagen krävde att statsministern svarar på vad han och regeringen avser att göra för att detta inte sker igen, särskilt med anledning av den stundande valrörelsen inför EP-valet i juni, svarade statsministern omgående att regeringen vill träffa alla riksdagspartier.
”Regeringen vill träffa alla riksdagspartierna för att diskutera hur vi gemensamt arbetar mot attacker, trakasserier och sabotage mot politiska möten”, skrev Ulf Kristersson i en kommentar till Expressen.
Det är bra. Men varför var man inte intresserad av detta när vi sverigedemokrater under åratal utsattes för övergrepp?
Jag har själv starka minnen från den tiden. Jag påminns också varje dag om det när jag tittar mig själv i spegeln. Sedan överfallet från extremvänstern i Eslöv den 15 oktober 2006, när vi efter valet samlade alla våra folkvalda politiker i Skåne och blev attackerade, har jag en tudelad muskel i överarmen. Och de flesta som var med under mötet kan vittna om den fasansfulla situation som rådde under vänsterns attack.
Två dagar efter attacken skrev jag, i egenskap av partisekreterare för SD, ett brev till statsrådet Nyamko Sabuni, som då var demokratiminister, i vilket jag begärde ett möte med henne angående vänsterextrema gruppers våldsutövning mot folkvalda politiker
Jag skrev:
”Söndagen den 15 oktober samlades ett hundratal folkvalda sverigedemokrater för en utbildningsträff i skånska Eslövs medborgarhus. Mötet attackerades av maskerade vänsterextremister, som slog sönder såväl lokalen som ett antal bilar som stod parkerade i anslutning till densamma. Undertecknad skadades själv vid attacken och fick föras till sjukhus.
Denna händelse är på intet vis unik. Det är snarare regel än undantag att Sverigedemokraternas sammankomster, såväl interna som offentliga, utsätts för liknande våldshandlingar.
Sverige har fått en ny regering och ett nytt statsråd med ansvar för demokratifrågor. Vår förhoppning är att den nya regeringen och statsrådet Sabuni är mer mottaglig för fakta kring problematiken än den som nyligen avgått. Något som talar för detta är att de partier som nu bildat regering själva utsatts för de extrema vänstergruppernas våldsamma metoder under sommarens valrörelse. Våra upprepade försök att informera förre demokratiministern om situationens allvar har mötts med fullständig tystnad och ignorans – detta trots att problemen med våld och hot mot folkvalda stått högt på agendan.
Vi önskar snarast möjligt ett möte med statsrådet där vi kan dels presentera vår syn på läget och den digra dokumentation som finns, dels föra fram våra förslag och önskemål kring vad som kan göras åt våldet.”
En och en halv vecka efter fick jag svar om att hon beklagade det som inträffat men överlämnat brevet till justitieminister Beatrice Ask eftersom hon ansåg att det låg inom justitieministerns ansvarsområde. Justitieministern redogjorde i sitt svar att regeringen såg allvarligt på det som hänt och att man arbetade med att förstärka polis- och domstolsväsende och att alla har ett ansvar för att upprätthålla respekten för mänskliga fri- och rättigheter. Men att ha ett möte med mig tillät inte hennes arbetsschema. Hon hade inte möjlighet att ta emot besök av alla som ville träffa henne, skrev hon.
Mer än så blev det inte från regeringens sida när hundratalet folkvalda politiker blev attackerade, även om flera framträdande politiker fördömde det och många medier skrev om det som inträffat. Istället kunde det låta så här från dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, när han under 2010 års valrörelse blev ombedd av TT att kommentera våldet mot SD:
”Jag vill gärna påpeka att de som lever på att driva upp ett vi- och dom-tänkande och ett i grunden hatfullt sätt att se på relationer mellan människor inte ska bli förvånade om sådant händer.”
Bara några dagar efter valet 2010 drabbades en SD-funktionär i Göteborg av den kanske värsta attack som någon sverigedemokrat råkat ut för. Under skrik som ”SD-horunge” attackerades han utanför sitt hem i Hjällbo av ett 30-tal män som knivhögg honom 18 gånger över hela kroppen och överöste honom med sparkar och slag. Mirakulöst överlevde han men fick dock permanenta skador.
Under valrörelsen 2014 fick vi avbryta torgmöten ibland annat Göteborg sedan vänstern stört mötena så de inte kunde hållas. Eftersom det bland mötesstörarna fanns välkända lokala vänsterpartister kontaktade jag min partisekreterarkollega i Vänsterpartiet, Aron Etzler, på telefon och berättade vad som hänt och att lokala företrädare från hans parti deltog i att störa ut våra möten. Jag menade att vi kan inte ha det på det sättet och bad honom vidta åtgärder. Han var dock totalt ointresserad av att göra något åt att hans partikamrater störde ut ett tillståndsgivet politiskt möte.
Man kan inte annat än misstänka att politikers och journalisters olika måttstockar är beroende av vem som blir attackerad och vilka som attackerar. Det kan vara lätt att i detta senaste fall, som nu hände i Gubbängen, tänka att synden straffar sig själv och att de rörelser som under många år stått bakom våld, hot, trakasserier och mötesstörningar nu får tillbaks. Särskilt för de som själva utsatts för sådana övergrepp under decennier. Men det gör inte att det är rätt. Inte på något sätt. Tvärtom.
Våld och mötesstörningar ska inte förekomma oavsett vem det riktar sig mot eller vem som står bakom. Här ska samhället agera på samma resoluta sätt och kraftfullt visa att det inte accepteras.
Voltaire påstås ha sagt att ”jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det.” Även om det var Evelyn Beatrice Hall som 128 år efter Voltaires död sammanfattade Voltaires attityd genom citatet, så är det inte mindre rätt.
Låt oss alla stå upp för våra demokratiska rättigheter oavsett om vi gillar innehållet i det som sägs och framförs eller inte. Låt oss alla fördöma allt våld. Vi är många som tar det ansvaret. Jag hoppas att vänstern också kan börja ta det.
BJÖRN SÖDER (SD)
Riksdagsledamot
