Feb 28

Anföranden angående skärpt exportkontroll av krigsmateriel

DEBATT Björns anförande vid dagens debatt angående skärpt exportkontroll av krigsmateriel.

Herr talman!

Vi debatterar idag utrikesutskottets betänkande UU9 om skärpt exportkontroll av krigsmateriel. För många länder är krigsmaterielexporten ett utrikespolitiskt verktyg för att kunna vinna fördelar på andra länders bekostnad – inte minst gäller det världens olika stormakter. För Sveriges del är dock inte det fallet – här vägs istället alla beslut om krigsmaterielexport mot följderna för andra länder och deras invånare. På så vis har vår krigsmaterielexportkontroll utvecklats till det den är i dag; den näst strängaste lagstiftningen i världen på området – endast Japan har en strängare lagstiftning. Det kan, herr talman, vara bra att påminna om detta då det i debatten ibland låter som om vår krigsmaterielexport är helt oreglerad. Det är alltså, milt sagt, helt felaktigt att påstå något sådant.

Regeringen föreslår i sin proposition införande av ett demokratikriterium. Detta har ju varit ett återkommande debattämne i dessa sammanhang och vi har tidigare uttryckt oss försiktigt positiva till att ett sådant införs. Som alltid i utrikespolitik är det viktigt att ha förståelse för det faktum att alla länder inte fungerar precis som Sverige och därför har vi tidigare framfört att ett demokratikriterium inte ska vara vad man kallar absolut, utan snarare en mer nyanserad bedömning. Det tycker vi också att propositionen har landat i.

Herr talman!

Sverige, svensk försvarsförmåga och vår alliansfrihet har tjänat på att vi haft en väl fungerande inhemsk försvarsindustri. Tack vare tillgången till en sådan har vi som land kunnat förbli neutrala och oberoende av andra stater och deras välvilja att sälja krigsmateriel till oss. Något som inte minst var positivt för avspänningen då det kalla kriget var som kallast, och som även är positivt nu när säkerhetsläget försämrats kring Östersjön.

Men, för att överleva är svensk försvarsindustri helt beroende av sin export. Ett bra exempel på detta är stridsflygplanet JAS 39 Gripen. Tack vare försäljningen av Gripen till Brasilien har SAAB och Sverige getts möjligheten att fortsätta utveckla flygplanet och bibehålla vår inhemska flygindustri. Om försäljning inte hade genomförts hade det här troligtvis inte varit möjligt – något som skulle lett till mycket negativa konsekvenser för vår flygindustri, det svenska flygvapnets förmåga och våra skattebetalare.

Ett villkor som också är helt avgörande för vår export av krigsmateriel är följdleveranserna. Det land som köper ett krigsmaterielsystem av oss måste kunna lita på att de under lång tid – decennier –  har möjligheten att kunna köpa ammunition, reservdelar och uppgraderingar av oss.

Därför finns det i dag presumtion för följdleveranser som bara kan brytas av förändrade villkor för de ovillkorliga hindren – internationellt bindande överenskommelser, bindande sanktionsbeslut och folkrättsliga regler om neutrala stater under krig. Nu föreslås en liten glidning i bedömandet som är svår att tolka. Det är dock lätt att konstatera att följdleveranserna inte behöver strängare bedömning. Andra försvarsmakter som köper materiel av oss har samma behov av försörjningstrygghet som vår egen försvarsmakt har. Vill vi sälja materielsystem så måste vi i alla normalfall också sälja ammunition, reservdelar och uppgraderingar till det vi har exporterat. Att stryka i listan över vad som ska betraktas som följdleveranser kommer att förorsaka att svensk industri får ett dåligt rykte. Med det följer risken för minskad export och på längre sikt nedmontering av svensk försvarsindustri med negativa konsekvenser för Sverige som följd.

Herr talman!

Det vi sverigedemokrater reagerar kanske starkast på i regerings proposition är det föreslagna nya PGU-kriteriet. Det kriteriet föreskriver att Sverige ska bedöma vad som är bäst för ett mottagarland. Vi ska alltså ställa oss frågan om ett land verkligen har råd med krigsmateriel eller om de istället ska inhandla livsmedel, skolböcker eller något annat som ses som viktigare. Vi i Sverige ska alltså bedöma vad som är bäst för ett enskilt land – frågor som kan vara mycket svåra att bedöma. En fråga man kan ställa sig är vad vårt finska broderfolk skulle ha sagt om de i stället för ammunition endast fått bröd av oss under vinterkriget? Vi anser att det måste vara mottagarlandet som bedömer vad de behöver och vad de har råd med. Om landets regim är aggressiv eller instabil på annat sätt så faller de ändå på demokrati- och MR-kriterierna. Vi avvisar därför helt införandet av ett PGU-kriterium. Ett sådant kriterium gör att svensk exportkontroll blir helt avvikande från de övriga länderna i sexnationerssamarbetet, och i stället för att göra våra regler mer lika varandra blir det precis tvärtom. Med fyra olika villkorliga hinder i riktlinjerna för exportkontrollen så har vi de verktyg vi behöver: MR-kriteriet, demokratikriteriet, konfliktkriteriet och avledningskriteriet. PGU-kriteriet är otydligt och farligt och bör därför inte ingå.

Herr talman!

Det är fullständigt naivt att tro att om Sverige sätter käppar i hjulet för sig självt och slutar exportera så upphör exporten i världen. Givetvis är det då någon annan som säljer. Någon annan som inte lever upp till de redan höga krav som Sverige har. Bättre vore att Sverige arbetar för att andra länder skall komma ifatt Sverige och de redan höga krav vi har, istället för att vi skall fortsätta att försvåra för oss själva och göra oss själva omöjliga att handla av.

Vi kan inte sitta och bedöma utifrån PGU om länder bör köpa försvarsmateriel från Sverige eller inte. Det är en fråga för det enskilda landet att bedöma sin egen säkerhetspolitiska situation.

Vi bedömer alltså att PGU-kriteriet kommer att begränsa svensk krigsmaterielexport på ett oförutsägbart sätt, och våra internationella partner riskerar att bryta kontakterna med Sverige. Andra länders krigsmaterielexportproducenter har redan i konkurrenssyfte börjat verka för att tränga ut svenska företag ur viktiga materielsamarbeten.

Bara diskussionen kring vapenexporten och KEX-utredningen som ledde fram till regeringens proposition har drabbat svensk försvarsindustri negativt. Presumtiva köparländer har uppvisat osäkerhet i hur man kan lita på svensk export i framtiden. Om detta kan försvarsindustrin vittna.

Läget är alltså kritiskt. Vi inom politiken borde vara tacksamma för att svensk försvarsindustri finns kvar. Villkoren är redan svåra. Om exporten kraftigt regleras ned återstår för de svenska försvarsföretagen att antingen lämna landet eller att med sitt kapital lämna branschen. Båda alternativen är katastrof för svensk krigsmaterielförsörjning och vår alliansfrihet.

Tvingas Sverige framöver handla all sin krigsmateriel utomlands kommer det leda till ökade kostnader med följden att vi får mindre krigsmateriel för anslaget. Något som kommer påverka vår militära förmåga mycket negativ. Vår försvarsindustri är dessutom väldigt teknikdrivande och satsar mer på forskning än vad Chalmers och KTH gör tillsammans – något som också skulle försvinna om försvarsföretagen tvingas flytta utomlands eller lägga ner sin verksamhet.

Ytterligare ett skäl för att skydda vår försvarsindustri är att tillgång till egen avancerad teknologi öppnar den utländska marknaden för Sverige. Endast de som har egen avancerad teknologi kan förhandla till sig den modernaste försvarsmaterielen från andra länder.

Herr talman!

Med anledning av detta yrkar vi  avslag på de delar av propositionen berörs vår reservation och bifall till reservation 1.

Tack!

Permalänk till denna artikel: http://www.bjornsoder.net/anforanden-angaende-skarpt-exportkontroll-av-krigsmateriel/