Tre kvinnliga IS-terrorister, med sina barn, anlände i början av september till Sverige. De hade suttit i Rojlägret i nordöstra Syrien, men det kurdiska självstyret ansåg dem för farliga för Syrien och ville utvisa dem till Sverige. Med den svenska regeringens stöd och hjälp kunde terroristerna med sina barn ta sig till flygplatsen för att flyga tillbaka till Sverige. Av de tre förstkommande kvinnorna häktades en i slutet av september. De två andra rör sig nu fritt i det svenska samhället.

På torsdagen väntas ytterligare tre kvinnliga IS-terrorister – åter med den svenska regeringens stöd och hjälp – landa på svensk mark, och ytterligare minst sju terrorister med tolv barn är på väg tillbaka till Sverige.

Med största sannolikhet kommer majoriteten av dem att undgå häktningar och rättegångar i Sverige trots sin inblandning i och stöd till den värsta mördarsekten i modern tid.

Av denna anledning har jag frågat utrikesminister Ann Linde om hon har informerat det kurdiska självstyret om vad som kommer att hända med de utvisade IS-terroristerna, som av det kurdiska självstyret anses för farliga för Syrien, när de har landat i Sverige, och om hon i så fall har sagt att de kommer att släppas på fri fot.

BJÖRN SÖDER

I en skriftlig fråga (2021/22:135) till kultur- och demokratiministern undrade jag om beslutet om att ge Forum för levande historia i uppdrag att ta fram utbildningsmaterial till skolor för att öka kunskapen om Sveriges roll i den transatlantiska slavhandeln baseras på någon ny vetenskaplig forskning om hur omfattande afrofobin är i Sverige? Syftet med uppdraget till myndigheten är nämligen att man tror detta ska minska afrofobin och rasismen i Sverige.

I min tidigare fråga tog jag upp att Vetenskapsrådet i sin rapport Rasism på arbetsmarknaden: En inventering av forskningsläget 2017 konstaterar att ”termen ’rasism’ i princip inte alls förekommer inom vissa forskningsfält, och att […] ’afrofobi’ sällan förekommer som kategoriserande termer i den vetenskapliga litteraturen. Forskning relevant för kartläggningen görs, men man använder inte just de termer som specificerades i uppdraget.”

Likaså visar kunskapsöversikten i kartläggningen Erfarenheter av rasism i kontakt med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter – en kunskapsöversikt, som Mångkulturellt centrum har gjort på uppdrag av Forum för levande historia, att ”det finns erfarenheter av rasism i människors kontakter med svenska myndigheter och andra offentliga verksamheter, men också att bilden är ofullständig. Det saknas kunskap om hur rasism drabbar olika grupper, och hur detta förändrats över tid, eftersom det saknas empiriska undersökningar och även jämförande studier.”

Hur omfattande afrofobin är i Sverige är således, vad jag kunnat utröna, inte vetenskapligt utforskat. Därav att jag ställde frågan.

Statsrådet Märta Stenevi besvarade min fråga, men jag noterar samtidigt att något svar på om det finns någon ny vetenskaplig forskning om hur omfattande afrofobin är i Sverige uteblir.

I sitt svar skriver statsrådet att ”för att komma åt de strukturer som gör att rasistiska idéer lever kvar krävs både kunskaper om rasism och ett kritiskt förhållningssätt” och att ”för många människor i Sverige är afrofobin påtaglig i vardagen”. Hennes påståenden stämmer kanske, men om man ger en myndighet ett sådant här uppdrag bör det baseras på vetenskapliga fakta och inte på antaganden. Och de kartläggningar och rapporter som jag ovan hänvisar till, och som är de enda jag kunnat hitta, talar ju om en ofullständig bild och att det saknas kunskap och empiriska undersökningar om hur det verkligen förhåller sig i Sverige och hur omfattande afrofobin är.

Av denna anledning har jag frågat statsrådet Märta Stenevi om det finns någon ny vetenskaplig studie som regeringen har tillgång till som visar hur omfattande afrofobin är i Sverige och som statsrådet grundar sina ställningstaganden på.

BJÖRN SÖDER

I regeringens 34-punktsprogram mot gängkriminalitet, som justitie- och migrationsministern återkommande i sina svar om hur regeringen ska lösa den eskalerande kriminaliteten i landet hänvisar till och som presenterades 2019, var en av punkterna att ta fram ett nationellt avhopparprogram.

I punkt 33, ”Inför ett nationellt avhopparprogram”, skriver man bland annat:

”Berörda myndigheter har fått i uppdrag att ta fram ett nationellt avhopparprogram i syfte att samordna, förstärka och utveckla de avhopparverksamheter som idag bedrivs enskilt av kommunerna. Uppdraget har samordnats av Kriminalvården. Regeringen beslutade den 19 december 2019 att en gemensam slutredovisning skulle lämnas till regeringen (Justitiedepartementet med kopia till Socialdepartementet) senast den 1 december 2020. En delredovisning lämnades den 15 april 2020.”

Fyra myndigheter – Kriminalvården, Polismyndigheten, Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen – fick i uppdrag att utreda frågan.

I regeringsuppdraget från den 19 december 2019 skriver regeringen:

”Fler insatser behövs för att motivera människor att hoppa av, olika aktörer behöver större kunskap om denna målgrupp och möjligheterna att få stöd behöver bli mer likvärdiga över landet.”

Tiden för slutredovisning förlängdes, och uppdraget slutredovisades i stället den 1 mars 2021. Den 23 september i år beslutade regeringen att ge de fyra myndigheterna i uppdrag att ”förstärka och utveckla arbetet med stöd till avhoppare från kriminella, våldsbejakande extremistiska och hedersrelaterade miljöer i hela landet”. ”Syftet med uppdraget är att skapa långsiktigt hållbara förutsättningar för att fler individer ska få tillgång till sådant stöd”, skriver man i regeringsuppdraget. Myndigheterna ska senast den 2 maj 2022 lämna en första sammanställning över vidtagna och planerade åtgärder och senast den 2 maj 2023 lämna en andra sammanställning över vidtagna och planerade åtgärder samt slutredovisa uppdraget senast den 1 februari 2024.

Samtidigt tillsattes en utredare som inledningsvis ska stödja och koordinera myndigheternas arbete. Utredaren ska redovisa sitt uppdrag senast den 30 september 2022. Till sitt förfogande får han 30 miljoner kronor.

Regeringen har alltså gått från att prata om ett nationellt avhopparprogram till en samordnare. Trots att 34-punktsprogrammet, som regeringen och inte minst justitie- och migrationsministern haft höga brösttoner om, innehåller löfte om nationellt avhopparprogram slår nu ministern fast att något sådant kommer det inte att bli. I stället slår han ifrån sig ansvaret och lägger det på kommunerna:

”Staten kan inte lösa alla problem åt kommunerna. Det måste finnas ett eget driv från de kommuner och de kommunpolitiker som styr i kommunerna”, säger han till SVT.

Av denna anledning har jag frågat justitie- och migrationsminister Morgan Johansson om av vilken anledning han och regeringen nu backar från sitt löfte om ett nationellt avhopparprogram och i stället lägger ansvaret för att bekämpa gängkriminaliteten på enskilda kommuner och kommunpolitiker.

BJÖRN SÖDER

En grupp afghanska kvinnor, bestående av den tidigare afghanska politikern och fredsförhandlaren Fawzia Koofi, den tidigare politikern Naheed Fareed, den tidigare diplomaten Asila Wardak och journalisten Anisa Shaheed, uppmanade på torsdagen, vid ett besök på FN:s huvudkontor i New York, världsorganet att blockera talibanerna från att få plats i FN.

Man menar att FN måste ge den platsen till någon som respekterar alla i Afghanistan och att talibanerna redan svikit sina löften om att de kommer att ge kvinnor tillstånd att återuppta sina jobb och gå tillbaka till skolan.

FN överväger för tillfället vem som ska få representera Afghanistan. Talibanerna har nominerat sin Doha-baserade talesman Suhail Shaheen till FN-ambassadör, och FN-sändebudet Ghulam Isaczai, som representerar den tidigare regeringen som störtades av talibanerna, försöker stanna kvar på sin plats. I slutet av året förväntas FN:s medlemsstater fatta ett beslut i frågan.

Asila Wardak uppmanade länderna att pressa talibanerna ”att sätta sina ord i handling” när det gäller kvinnors rättigheter och tillade: ”Om du ska ge dem en plats bör det finnas förutsättningar.”

”Kvinnor och flickor i Afghanistan sätter sina förhoppningar och drömmar till just detta råd [säkerhetsrådet] och världsorganet för att hjälpa dem att återfå sina rättigheter att arbeta, resa och gå i skolan”, sa Ghulam Isaczai. ”Det vore moraliskt förkastligt om vi inte gör någonting och sviker dem.”

Av denna anledning har jag frågat utrikesminister Ann Linde om hur Sverige kommer att agera när beslut ska fattas om vem som ska företräda Afghanistan i FN.

BJÖRN SÖDER