DEBATT Björns anförande i debatten i riksdagen om Konstitutionsutskottets betänkande 2018/19:KU22 Riksdagens arbetsformer den 15 maj 2019.
Fru talman,
Den 11 mars 2010 tillkännagav riksdagen för regeringen att Sverige ska erkänna folkmordet 1915 på armenier, assyrier/syrianer/kaldéer och pontiska greker.
Under folkmordet, som pågick mellan 1915 och 1922, mördades över 1,5 miljoner människor. Under denna fasansfulla händelse fanns svenska och skandinaviska hjältar som försökte hjälpa människor och lindra lidandet. Flera av riksdagens ledamöter här kanske bevistade den utställning som jag strax innan jul arrangerade här i huset tillsammans med Armeniens ambassad och Armeniska riksförbundet i Sverige? Utställning skildrade vad som hände med fokus på de skandinaviska insatser som gjordes för att hjälpa människor att undkomma folkmordet.
En av dessa heroiska hjältar är Alma Johansson. Hon var en svensk missionär som hjälpte armeniska barn och flyktingar och vittnade om det folkmord som begicks. Hon har för sina insatser fått en minnesplatta vid folkmordsmonumentet i Jerevan.
Alma Johansson föddes 1881 här i Stockholm och kom så småningom att arbeta med Kvinnliga Missionsarbetare (KMA) i många år i staden Mush i dagens östra Turkiet som då administrerades av Osmanska riket. Hon arbetade vid ett tyskt barnhem för föräldralösa armenier och tjänstgjorde dessutom som sjuksköterska och barnmorska. Vid utbrottet av första världskriget började förföljelserna mot de kristna minoriteterna i Osmanska riket att öka. Hon arbetade då under åren 1910–15 i Mush, där hon tillsammans med norskan Bodil Biørn förestod ett hem för föräldralösa armeniska barn och drev en poliklinik för vuxna patienter.
Alma Johansson blev vittne till många av grymheterna som utfördes av turkarna. Sina upplevelser skildrade hon i skriften Ett folk i landsflykt. Hon lämnade även vittnesmål till tyska och amerikanska diplomater som publicerade uppgifterna. Alma Johansson berättade bland annat om hur kvinnor tog gift för att inte hamna levande i turkarnas händer och hur soldater ledde blodiga, sårade kvinnor och barn genom staden, medan andra soldater sköt mot dem för att skrämmas. När de sårade föll till marken, slog soldaterna ihjäl dem med bösskolven.
Hon lämnade uppgifter om hur alla barnen på hemmet begärts överlämnade till en hög officer med försäkran om att de var i goda händer och skulle återförenas med henne. Några dagar senare fick hon beskedet att samtliga barn tagits till en byggnad utanför staden och mördats.
”Aldrig kan jag glömma den synen. Och ingenting kunde man göra för dem! Armenierna och grekerna bliva nu systematiskt utrotade, dödade eller jagade från sina hem för att spridas i mindre grupper till långt avlägsna turkiska trakter, där det gives dem att välja mellan att övergå till islam eller dö för svärd eller av svält”, vittnade hon.
Alma Johansson kom nedbruten hem till Sverige, men några år senare återvände hon – trots det – till Konstantinopel för att arbeta bland armeniska flyktingar där. Också där blev hon vittne till ytterligare övergrepp mot armenier – både bofasta och flyktingar från de östra provinserna. När dörren till Konstantinopel stängdes för gott flyttade hon och några medarbetare till Thessaloniki där de i tjugo år försökte lindra de armeniska flyktingarnas nöd.
Fru talman,
Det finns gott om kvinnliga hjältar i historien. De har – av olika orsaker – många gånger fått en undanskymd plats. Kanske beror detta på att det mestadels varit män som skrivit om historien?
I riksdagen har vi en särskild plats för hjältar. Rummet för ”den goda gärningen”. I detta rum lyfter vi fram hjältar som Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte, Harald Edelstam och våra veteraner. Jag anser också att Alma Johansson kan vara en människa och hjälte att lyfta och uppmärksamma under den goda gärningen och därför tillägna henne en plats i detta rum.
Förra året, då jag vara andre vice talman, lyfte jag detta inom talmansberedningen. Detta i förhoppning om att man skulle arbeta vidare med förslaget. Jag har också motionerat om att riksdagen bör till riksdagsstyrelsen tillkännage att man vill att Alma Johansson lyfts fram och får en plats.
I konstitutionsutskottets betänkande hänvisar men till att dessa frågor i första hand ligger hos Riksdagsförvaltningens ledning, vilket är korrekt. Det har också tillsatts en parlamentarisk referensgrupp inför omgestaltning av Kvinnorummet och De goda gärningarnas rum, vars arbete startade i april och planeras vara avslutat i slutet av oktober i år.
Jag hoppas därför att förslaget om att ge Alma Johansson en plats i de goda gärningarnas rum beaktas. Inte minst bör ju alla partier, som säger sig vara feminister, vara intresserade och drivna i detta förslag med att lyfta fram en kvinnlig hjälte och ge henne den plats och det erkännande hon förtjänar.
Tack!
