Anförande om säkerhetspolitik

DEBATT Björns anförande i debatten i riksdagen den 12 juni 2019 om säkerhetspolitik.

Herr/Fru talman,

När vi talar säkerhetspolitik är det oftast våra blickar riktar sig utanför landets gränser, men tyvärr får vi även numera rikta blickarna inom landets gränser.

På många håll runtom i landet har förberedelserna inför sommarledigheten dragit igång på riktigt. På andra håll i landet står man inför en utmaning av magnitud aldrig tidigare skådad: den att ta emot de återvändande IS-terrorister som tillåtits ta sin fristad i vårt vackra sommarland.

I drygt 40 kommuner runt om i landet förbereder man sig nu på att ta emot återvändande terrorister som i Islamiska Statens namn runtom i Mellanöstern gjort sig skyldiga till några av de mest hänsynslösa brotten mot mänskligheten. De har med den svenska statens goda minne rest till fjärran land med avsikt att våldta, halshugga, och avrätta alla de som inte trott på ett islamistiskt kalifat.

De har upplöst familjer och försatt tusentals oskyldiga på flykt. Och de som gjort sig skyldiga till dessa illdåd är ännu ostraffade. Dessa krigsförbrytare är istället, om inte redan bland oss, på väg tillbaks till vårt trygga, vackra sommarland. De är just nu på väg tillbaks till Sverige, för att de precis som vi vet att påföljderna för dessa brott mot mänskligheten, i vart fall i Sverige, är närmast obefintliga.

Vi vet inte vad vi har att vänta oss, men med all säkerhet står Sverige illa rustat för att kunna möta det nya terrorhot dessa återvändande terrorister utgör. Att terrorhotet från dessa återvändare blivit mer akut just vid denna tidpunkt beror på att det som en gång var den Islamiska Staten nu fallit. En sak som däremot inte förändrats är Sveriges högst begränsade förmåga att möta dessa nya, allvarliga, hot. I det nya Sverige har dessa hot blivit vardag. Och det är till följd av övriga partiers fortsatt ansvarslösa invandringspolitik som det svenska folket nu tvingas förhålla sig till en ny, osäker, vardag präglad av otrygghet.

Senast igår, den 11 juni, gick Säkerhetspolisen ut och slog larm om den explosionsartade ökningen av islamistiska extremister och extremistiska miljöer runtom i Sverige. På senare tid har sex tongivande muslimska ledare tagits i förvar i Sverige, vilka terrorstämplats i väntan på utvisning. Men om verkställighetshinder finns, det vill säga om den terroranklagade riskerar dödsstraff eller tortyr i sina hemländer, så utvisar inte Sverige dem terrorstämplade. Enligt svensk lag kan dessa extremister hållas i förvar i max tre månader innan de måste försättas på fri fot igen, för att återigen bo mitt ibland oss. Dessa lagar, eller snarare frånvaron av försvarbara lagar på terrorområdet, är det denna kammare som är ansvarig för.

Nu meddelar SÄPO att det inte längre handlar om hundratals, utan tusentals islamistiska extremister som med övriga riksdagspartiers goda samvete går fritt på Sveriges gator. Sverigedemokraterna har länge påtalat säkerhetsriskerna kopplade till det socialliberala etablissemangets kravlösa invandringspolitik. Idag, dagen efter SÄPO:s uppdagade tillkännagivande, undrar jag om övriga partier önskar att de tänkt annorlunda innan de lät tusentals potentiella terrorister bosätta sig i vårt vackra sommarland.

Att regeringen inte vidtagit åtgärder värda situationens seriositet beror kanske på att man saknar förmåga att se allvaret i situationen för de familjer som sedan en tid tillbaks bor granne med terrorister kapabla till brott mot mänskligheten. Att radikaliserade islamistiska terrorister bor mitt ibland oss är en av de mest absurda säkerhetsrisker vårt land någonsin skådat. Och det är ett resultat av regeringens och det socialliberala etablissemangets mångåriga ansvarslösa migrations- och säkerhetspolitik. Vi kan inte göra annat än att beklaga övriga partiers naivitet och fortsätta ta kampen mot det socialliberala etablissemangets, mångåriga, ansvarslösa politik.

Herr/Fru talman,

Men säkerhetspolitik är ett brett begrepp, och innefattar inte enbart vårt rikes inre säkerhet, även om det idag är svårt att prata om någon inre säkerhet värd namnet. I nuvarande situation skulle man kunna påstå att grundpelaren i regeringens säkerhetspolitik snarare är den närmast totala frånvaron av, just det, säkerhet.

När Sveriges inre säkerhet hotas av återvändande IS-terrorister försvagas vår förmåga att möta de yttre hot vårt land har att förhålla sig till. Att Sverige har yttre hot att förhålla sig till kanske låter otroligt för en regering och det socialliberala etablissemanget som under de senaste decennierna avskaffat det svenska försvaret och vårt samhälles civila försvarsförmågor. Men Sverige blir inte säkrare för att vi stoppar huvudet i sanden när vårt samhälles och den fria världens fiender står för dörren.

Medan vi ser det inre hotet från den islamistiska terrorismen breda ut sig över kontinenten ser vi hur Ryssland och Kina gör sitt för att utmana vår västerländska världsordning. Medan Ukraina än står under rysk ockupationsmakt får den svenska Försvarsmakten nöja sig med de brödsmulor som blivit över efter de mångmiljardbelopp regeringen hellre satsar på annat.

Herr/Fru talman,

Med ett allt mer aggressivt expansionistiskt Kina utmanas traditionella europeiska lojaliteter, vilket hotar europeiska länders frihet, och så även den svenska. Exempel på detta är de strategiskt gjorda kinesiska förvärv inom en uppsjö särskilt skyddsvärda samhällsfunktioner på områden så som infrastruktur och kritiska informationsteknologier.

Dessa statligt finansierade förvärv görs i syfte att öka det kinesiska politiska inflytandet i Sverige och runt om i Europa. Flertalet länder i behov av snabb likviditet har med förödande konsekvenser för det egna självbestämmandet gjort betydande geopolitiska eftergifter till det alltmer totalitära Kina. Vi ser med oro på denna utveckling, och inser att Sverige inte är undantaget dessa nya säkerhetsutmaningar likt den kinesiska. Tvärtom menar vi att Sverige kan komma att bli särskild måltavla för kinesiska påverkansoperationer, och behovet att möta dessa nya hot är stort.

Sverige är i behov av en tydligare svensk hållning som främjar svenska säkerhetsintressen i relationen till ett allt mer expansionistiskt Kina. Mot bakgrund av de säkerhetshot Kina utgör framstår regeringens slapphänta hantering av det kinesiska hotet som närmast naivt, om inte oinformerat. Genom en svensk och i andra hand nordisk strategi för Kina, och inte enbart en EU-gemensam Kina-strategi, kan Sverige värna den egna befolkningens intressen utan att göra sig beroende av vart andra länder lägger sin lojalitet.

Herr/Fru talman,

Med facit i hand vet vi att det var synnerligen obegåvat att slakta det svenska försvaret, inte minst mot bakgrund av ett Ryssland som sedan Sovjetunionens fall återigen inte bara rustat sig starkt utan även börjat göra anspråk på grannländernas territorium. Ukraina är inte den enda påminnelsen om att när det väl brinner, ja, då är det för sent att teckna brandförsäkring.

Tidigare regeringar, såväl socialistiska som liberala, har använt försvaret som en kassako för att kunna finansiera andra reformer och katastrofal politik. Nu, fem över tolv, har dock övriga partier vaknat och de allra flesta står nu för en upprustning av försvaret. Det är givetvis välkommet även om det är i senaste laget. Försvarsberedningens rapport är glädjande läsning men tyvärr har inte alla partier valt – även om de delar innehållet – att skriva på rapporten.

Om regeringen nu kommer göra allvar av vad de säger återstår att se. Det enda vi vid det här laget med säkerhet kan säga om regeringens säkerhetspolitik är att Sveriges säkerhet, ja den kan uppenbarligen vänta något.

Bland några partier i riksdagen finns uppfattningen att ett svenskt medlemskap i NATO skulle trygga vår säkerhet. Vi sverigedemokrater ser NATO som en naturlig samarbetspartner och trofast vän i främjandet av svensk säkerhet. Det är endast i samarbete med andra länder i vårt närområde som vi kan mota bort de hot som riktas emot oss, men ett svenskt medlemskap i NATO skulle i dagsläget inte innebära ett säkrare Sverige. Det är ett faktum.

Vi tror inte att den geopolitiska stabiliteten i Östersjöområdet skulle gynnas av ett svenskt, eller för den delen finskt NATO-medlemskap, utan vill framgent se ett svenskt-finsk defensivt försvarsförbund.

Några här inne kanske minns hur vi i Sverige länge proklamerade att Finlands sak är vår, men det är idag också sant att Sveriges sak är Finlands. Ett defensivt försvarsförbund mellan Sverige och Finland erbjuder det bästa av svensk alliansfrihet samtidigt som det skulle ge oss ökad försvarsförmåga i samarbete med en granne vi har mycket gemensamt. Det ligger inte i Sveriges nationella intresse att rubba den geopolitiska stabilitet som idag och igår format Östersjöområdet, och vi är inte heller beredda att offra den trygghet svensk alliansfrihet innebär och inneburit.

De socialistiska och liberala partierna är ansvariga för den säkerhetspolitiska analys som lett oss dit vi är idag, där vi inte har förmåga att försvara oss från varken de inre eller yttre hot vi står inför. Att låta samma partier, som avskaffat svenskt försvar, diktera framtiden för svensk säkerhetspolitik är inte värdigt det svenska folkets trygghet. Det svenska folket har sagt sitt, och förtjänar bättre än så. Det svenska folket förtjänar en regering som tar rikets säkerhet på allvar, på riktigt. Vi är beredda att stå upp för en säkerhetspolitik som sätter Sveriges säkerhet först. Det är inte mer än rimligt att svensk säkerhetspolitik sätter svenska intressen först.

Herr/fru talman,

Vi står givetvis bakom alla våra reservationer men för tids vinnings skull yrkar vi endast på reservation 6 och reservation 9.

Tack.

Permalänk till denna artikel: https://www.bjornsoder.net/anforande-om-sakerhetspolitik/